towisen

Jag börjar bli van. Just nu känns det som om jag står brevid min egen kropp. Jag känner mig ensam bland vänner som jag älskar och som älskar mig. Jag vill bara att någon ska klappa mig på huvudet, förstå precis vad jag tänker och säga att allt kommer bli bra. Kanske till och med ge mig ett svar på varför det som kändes så uppenbart och underbart plötsligt kan kännas onödigt och glädjelöst. Kanske behövs det något nytt, kanske behövs det bara ett ombyte i vardagen, vad vet jag. Förhoppningsvis kan jag få lite svar uner de veckor som jag kommer jobba nu. Ett litet smakprov på vad som faktiskt väntar nu i ett liv utan skolan. Det känns konstigt och ovisst. Jag tror inte att jag är bra på saker jag inte kan styra och kan veta, jag vill gärna ha full kontroll, trots att jag vet att det är omöjligt. I can do this.