LAY ME DOWN

Nu spelas: Leave the pieces - The Wreckers


Kimberly, hoppas att jag aldrig skulle skriva etta inlägg om det inte vore för dig och ditt desperata sms "updatera bloggen, jag klarar mig inte utan den". Måste dock erkänna att jag känner mig hedrad att jag har åtminstone en daglig besökare som jag vet vem det är. De andra har jag liksom ingen aning om vilka de är. (Det är en pik för att det är för dåligt med spontana kommentarer!)

Måste verkligen dela med mig av en grej, inget speciellt, bara jävligt udda. Åkte till jobbet vid elva på lördag morgon efter att ha sovit hos Soffan och stängt med henne på Subway kvällen innan. Vi promenerade hem i mörkret och det var mys, men det var inte riktigt det jag ville komma utan nämligen till mina foppatofflor. Glömde nämligen dem hos Sofia några helger innan och tänkte att det var perfekt att ta med dem till jobbet eftersom min nya, röda står på andra jobbet. Stoppar ner bägge skorna i väskan och går ner till bussen som går först till Centralen för att där byta till buss 25 mot Torslanda krysset. Går av och traskar upp till Nickes väg. Ovetande om vad som komma skall. Byter om lite snabbt och ska ta på mig tofflorna. Tror ni inte att jag bara hittar en toffla då? Så någonstans på vägen mellan Överåsvallen och Torslanda ligger min stackars rosa toffla med blommor på. Det stör mig helt sjukt mycket faktiskt. Nu är jag ju liksom ett par skor kortare och som ni alla vet gillar jag skor ganska mycket.

Så nu har ni alla fått ta del av något som har stört mig hela helgen. Helgen som har bestått av jobb 24/7. Nästan. Jag hann nämligen med Viktoria med fina vänner också. Soffan & jag är ett ganska bra team måste jag säga. Hon säger så konstiga grejer ibland bara. Jag frågar Sofia "Såg du honom?" Hon svarar "Om det var han jag och Emelie såg så såg jag och Emelie honom". Kimberly, du vet vem jag menar. En viss äldre man bara.

På fredag är det Pimps & Hoes på Karisma, jag behöver nog inte säga så mycket mer.

Nu ska jag duscha och sova några timmar, blev nämligen bara tre timmar i natt. Det är ju tur att man är ung och orkar med allt som skall orkas med. Annars hade man ju inte orkar. Nu känner jag att jag börjar bli lite väl flummig så jag ska nog sluta skriva på detta inlägg. Har du/ni tur så kommer det ett till senare.


Puss & puss, för så många pussar fick jag av dig. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0